2688 av 3500

Wihoo, mindre än 900 ord kvar att skriva! Nästan 9 sidor avklarade... Det borde innebära cirka två sidor till att skriva. Var sjutton ska jag få det ordbajseriet ifrån? Jag är helt tom.

Dagen idag har varit sådär alltså.

Jag vaknade med massivt ryggont (efter en klantarselvurpa som inte landade i soffan som tänkt utan på kanten till den) och tentastress.
En promenad till stängd kattmataffär resulterade i att en hund med galen ägare satte tänderna i min vänsterhand då den ville busa med hunden som gick förbi den nyss (precis framför oss).
Ägaren svarade på mitt "HON BET MIG!!" med "men jag tror inte det var dig hon ville åt" eller nåt i den stilen. "Som om det spelar någon roll?" fick jag ur mig innan jag rädd, chockad och förbannad gick hemåt igen kämpandes för att inte låta någon se mig lipa.
Bettet var alltså varken hårt eller länge, och jackan var i vägen som tur var - rabies, nej tack!, men ändå. Jag som var hundrädd redan innan var ju inte direkt överlycklig...
Och hundägaren var nog glad att jag gick för så arg som jag var när jag väl kom hem hade inte varit trevligt. Då svor jag över alla som ens gillar hundar och tänkte minsann aldrig mer prata med någon som har hund.

Nu har jag sansat mig och insett att det är hundägarna som sätter sin hund i sådana situationer som borde avlivas och att de flesta hundägare jag känner är resonliga och smarta personer.

Fredrik och jag åkte sedan till stadsbiblioteket för att komma hemifrån lite och ha en trevlig lunch på sta'n senare. Bägge behövde plugga och vi hittade en mysig "poesihörna" på översta våningen där vi satt, lugnt och stilla. Grannen var en backpacker-farbror som laddade mobiler, tog sig en power-nap och läste lite poesi för sig själv. Super, tyckte vi.
Tills det kom en grupp tjejer/kvinnor på 4 pers som tydligen saknade alla som helst sociala funktioner, då de slog sig ner bredvid oss, släpade dit fler stolar så alla fick plats och satte igång med ett högljutt grupparbete. En gång insåg de att de hade väckt sovande farbrorn (back-packern) och att Fredrik satt med hörlurar och jag med fingrar i öronen för att kunna läsa min svåra, engelska kursbok. Snabbt tystnade de. I fem sekunder. Sen var de igång igen.
När vi väl gav upp var sovande farbrorn också på väg att packa ihop, och han fick till ett högljutt "jaså, dom skrämde iväg er också. Man behöver ju faktiskt lugn och ro för att kunna plugga." Nöjda nickade vi instämmande och kastade mordiska blickar åt grupparbetesmaffian. (Ja, vi kände oss smått som ett gammalt, bittert par... Men vafan?)

Bra dag? Sådär va.

Men jag har fått skrivit en väldans massa och hoppas kunna motivera de sista 900 orden också!
Berätta gärna något roligt så jag får bra minnen av den 16 januari 2011 också. Tack!