ajabaja

Jag vill alltid börja mina blogginlägg med ordet "jag". Det handlar ju om mig liksom. Men samtidigt så säger min svenska grammatik-del av hjärnan att det inte är okej att ens börja en mening med jag. Oartigt, ouppfostrat och ohövligt.
Fast å andra sidan så är det ingen som ens bryr sig om grammatik, stavningsregler eller ens vanlig hederlig styckeindelning längre! Inte fasiken ska man börja på ny rad vid varannan mening, det ska vara minst tre hela meningar bara i en ingress! Men vem bryr sig...

JAG! Iallafall när jag läser böcker. Bloggar och kortare artiklar, speciellt på internet när man sitter vid en lysande datorskärm, får gärna vara uppdelade och lättlästa. Men böcker ska vara korrekt skriva, jag blir TOKIG av att byta rad för varje skriven mening. Såhär kunde det se ut i en bok jag började för några veckor sen. (Det är den första bok jag lagt undan och inte läst färdigt på väldigt många år. Och det är ändå en deckare!) :

"Slå mig inte.
Hör ni det?
Låt mig vara ifred.
Nej, nej, släpp in mig. Äpplen, äppeldoften. Jag känner den:
Låt mig inte stå här i det kalla vita.
---
Märker ni inte att jag försvinner. Ni kunde inte bry er mindre, eller hur?
Maskarna krälar på jordgolvet."

Jag fick krupp, blev jätteirriterad, och boken bara fortsätter såhär kapitel efter kapitel. Ibland kan det vara effektfullt, det tycker jag också. Men näej, det här är bara larvigt och ett patetiskt försök att skriva unikt.

Boken heter Midvinterblod, av Mons Kallentoft, och har en intressant handling helt klart. Men det är nu förstört, och jag sörjer. Det tar emot i hela mig att inte läsa färdigt en bok innan jag vet vem mördaren är! Sorry Mons.