Ja, som de som har läst min blogg ett tag, eller som överhuvudtaget hört mig tala om mitt år i London så vet alla att min absoluta favoritpub, med mest minnen och härliga stories hette Nambucca och låg på Holloway road.
Där bildades bandet the Holloways, som är ett av mina favoritband, och som jag fortfarande spelar varma.
I tisdags vid 23-tiden började det brinna på Nambucca, och inte förrän 7 på morgonen efter hade brandmännen det under kontroll. Så Nambucca finns inte mer, och jag sörjer.
Det är så typiskt liksom! Jag skulle varit där förra veckan, och då skulle vi DEFINITIVT till nambucca, det var den enda färdiga planen vi hade. Jag sumpar resan, och nu brann stället ner. Så orättvist va.
Det var verkligen ett ställe där man bara va', jag kunde sitta där ensam eller med alla jag kände. Jag och francie var där jämt, flera da'r i veckan, bara för ett glas vin o tjöta, komma bort från jobbet/familjen några timmar, eller ibland tog vi me oss pojkvännerna (sam resp. jack) och spelade kort eller kollade fotboll på storbildstv-n.
Sofforna och fotöljerna var gamla, slitna, skinnsoffor i svart, brunt och rött och helt underbara! Borden var stora, omatchande, med repor, brännmärken osv osv osv. En liten bmx-cykel stod uppställd OVANFÖR ytterdörren, och en gungstol ovanför reservsingången. En av de fyra tjejtoaletterna fungerade, och scenen längst in i lokalen var halvdan, mixerbordet tjufemtusen år gammalt och hälften av lamporna fungerade.
Ett ställe man älskar eller hatar, för resten av livet.
Ja, jag vet, det var bara en pub, den kommer byggas upp och säkert bli ett nytt nambucca. Men såna ställen blir inte bra nya! Jag vill ha mitt nambucca.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar