Crazy snakeman

Sitter och halvkollar på Vänner, svär över CSN, försöker tina ris och chicken tikka masala från djupfryst tillstånd. Med feber, svullen hals och allmän sadness över att den planerade utgången med Josef ikväll inte blir av pga, just nämnda symtom. Han åker över Atlanten på lördag o e borta 10 dar, så det blir några helger till innan vi kan hänga o va coola igen.

Har jobbat idag, med båda ettåringarna och det har gått som en dans!! Jämfört med i måndags då jag var ett vrak när jag kom hem efter skrik och gråt hela dagen. Vi har varit på en lekgrupp och sjungit och lekt. Alla andra där hade var sin snäll liten ettåring som mest kollade in alla andra o blinkade lite försynt. "Mina" två liknande en mindre tornado, och innan jag fick förklarat att det inte var mina tvillingar så fick jag en del förbryllade blickar.
Men egentligen, de hade ju kunnat vara mina!! Har dom rätt att döma mig? Gravid vid 19, jag hade fortfarande kunnat haft fast jobb, en stadig pojkvän sen flera flera år som också hade fast inkomst, och en fin lägenhet. Körkort osv. Vad skiljer oss från ett par på 30, annat än ålder o eventuella krämpor? "Livserfarenhet", jomenvisst. Det är väl ingen garanti att man vet mer o bättre när man fyllt 30 än när man fyllt 20?
Fast det får man ju hoppas, hehe!

Iallafall, nu ska maten bannemej vara ätbar. Jag har försökt " de-frosta * " den där jekla byttan med ris och kyckling i säkert en timma nu. Hade tänkt spara den till nån dag jag visste att jag inte hinner laga lunch/middag, och ta fram den i tid dagen innan. Tänkte istället idag vara snäll och spara lite tid och energi genom att tina mat åt stackars sjuka mig...

Det hade tagit mindre tid att gå ut i skogen, hugga ved, torka den, tända en eld, föda upp kycklingar, döda dom, steka dom, och under tiden ha odlat rishelvetet!

Mm, mat.